Jag insåg i lördags att mappen "Natur & Landskap 2013" var så gott som tom, vilket är konstigt då det är en av de största arkiven från tidigare år. Det här är också den typ av fotografering jag har skäl att kalla terapeutisk, så att lämna den tom för resten av året vore väl bara dumt. Kanske till och med farligt?

Gott hade jag hört om Kärkelänjoki som ligger en bit norr om Fiskars. Dit ville jag definitivt åka.

Så fort jag kom fram hamnade jag i fotokoma. Stående stadigt på tre ben betraktades avskalade områden av forsen ett efter ett i svartvitt genom en knivskarp och gråfiltrerad tilt-shiftlins, varefter inställningarna anpassat kalibrerades. Ibland med flera misslyckade testbilder. Vilket känns naturligt. Manuell fokus och tilt-funktion gör varje bild mer tidskrävande, men väl finslipad och knäppt känns kvalitén på den slutgiltiga bilden väldigt välförtjänt.

Efter ett sista röd blinkade batteri var det dags att landa på två ben igen. Att slå sig om kinderna och vakna till. Jag hade ingen som helst uppfattning om tiden som passerat utan allt jag visste var att jag hade konsumerat en hel del energi – både av mig själv och min kamera.

 

Klicka på bilderna för att se dem större.

Hela fotoprojektet finns att se på min Behancé.

Under helgen blev jag förledd till ett vinterbad. Jag hade packat med mig simbyxor och handuk i tron om att åka och spela vattenpolo i en simhall.

Jag hade också packat med mig ett undervattenskydd till min kamera som jag trots kylan passade på att testa.

Innan sista doppet.

På grund av dåligt konsentration i vattnet lyckades jag kapa av hälften av badsällskapets huvuden, på alla bilder. Jag hade knappast varit mycket till Finsk spionfotograf.


Imorgonbitti hoppar jag på planet till Mallorca var jag har en två dagar långt fotokeikka. Vilket också är varför jag har lånat och testkört ett undervattensskydd. Tack Lingonmannen!

De senaste nio månaderna har mina rutiner och jobb som fotograf förändrats rätt så mycket. Lokala fotograferingar som porträtt och evenemang etc. har minskat, istället sitter jag mest hemma i kontoret och kommunicerar med kunder, kunder ofta från andra världsdelar. Vilket ännu känns ovant och svårt att vänjas vid. Förra veckan gjorde jag ett fotojobb till en voice over artist från North Calorina och nästa vecka börjar jag jobba på bildmaterial till ett nytt album för ett band bosatta i både New York och Milan. Absurt.

Jag gillar förändringen även fast det blir mindre fotografering. Det teoretiska inom fotografering följer ändå med genom planeringsprocessen, vilket har varit både givande och intressant för mig. En ny arbetsmetod och därmed också ett nytt resultat. Förr föredrog jag att vara spontan med mina bilder så det är en rätt så stor förändring.

När planeringsprocessen har ljusnat är det skönt att komma till punkten var bilden ska förverkligas. Efter all tid av planering kan det kännas riktigt välförtjänt att äntligen ta bilden – ett krutladdat ”klick” liksom.  De flesta projekt har krävt multi-exponering så även fast fotograferingen är välplanerade kan det komma motgångar som oftast beror på vädret; helst ska det vara mulet, vintern är dessutom ständigt rätt så svår. Förra sommaren var pålitlig rakt igenom. I vår tänker jag dock skaffa utrustning som gör mig så gott som oberoende av vädret. Det ska bli befriande, även fast det blir en del mer att bära.

Jag är ändå lite rädd för att all extra tid i kontoret ska döda min kreativitet. Jag tänker att kanske det vore lönsamt att öka antalet personliga projekt till några spontana fotograferingar i veckan, även fast jag kanske blir tvungen att skjuta fram en del jobb. Eller ska jag börja fotografera fler personliga projekt efter jobbet? Har jag lyckan att få arbetsstipendiet av Svenska Kulturfonden i år (vilket jag ansökte om) faller ju allting på plats. Men det är ju rätt så önsketänkande.

 

Monika Fagerholm. © Christoffer Relander

På tal om att jag inte gör mycket lokala fotograferingar nuförtiden så kom jag att tänka på ett porträtt som jag (för inte allt för länge sen) tog på Monika Fagerholm. Porträttet publicerades tillsammans med ett annat i Studentbladet. Allt mer har jag börjat gilla enkla, svartvita och tidlösa porträtt. Klassiska kan man väl säga.

 

Jag blev nyfiken att testa Ratatas nya bloggverktyg, så jag fixade snabbt ett inlägg med bildmaterial från November då jag ännu testkörde ett tilt-shift objektiv. Hittills är jag nöjd med Ratatas uppdatering, det känns verkligen som ett jättekliv med alla nya funktioner.

Jag har inte bloggat på flera månader men planerar nu faktiskt att göra en comeback. Mindre snack och mera bilder – precis som förut. Jag känner just nu att jag har rätt mycket jag skulle vilja skriva och berätta, likaså så har jag mycket bildmaterial som ligger och dammar.

Om du fick välja, hurudana inlägg skulle du då vilja se mer av? T.ex. personliga fotoprojekt, fotojobb, behind the scenes, vardagsbetraktelser etc. Alltid kul och motiverande att veta vad läsarna gillar.

Allt gott!

I fredags körde jag till Vanda för att hämta ett Nikon 85mm f/2.8 PC-E Micro vilket är en optik jag länge drömt om att få leka med. Att jag nu äntligen har en sådan i min kameraväska gör mig väldigt glad och ivrig. Det är nämligen så att från och med nu börjar jag samarbeta med Nikon Nordic, vilket innebär att jag kommer dra ca. 2-3 workshops om året, ge bilder till dem som de får använda till deras sidor plus att jag får långsiktiga lån av deras utrustning; vilket jag förstås tycker att är helt fantastiskt.


Vad är tilt-shift?

Tilt-shift objektiv saknar autofokus och har två specialfunktioner; tilt och shift. Med tilt kan man luta objektivet (som i bilden ovan), vilket gör att man kan lägga skärpan ut efter ett annat plan än parallellt med sensorn – man man lägga skärpan efter bordsytan när man tar produktbilder eller efter marken när man tar landskapsbilder.

Man kan också använda tilt för att inte sträcka ut skärpan efter det man fotograferar, och då får man istället osannolikt stort skärpedjup vilket gör att man kan ta bilder på exempelvis städer (bäst från fågelperspektiv) så att bilar, hus och människor blir att se ut som miniatyrer – man lutar objektivet mot motsatt håll till markens plan. Själv så gillar jag att använda tilt till både vad det är gjort för och för att få till extrema skärpedjup. I exempelbilderna nedan har jag nästan enbart tiltat objektivet för att skapa stora skärpedjup, jag är helt enkelt svag för krämig bokeh. Förstås kan också få till liknande tilt-effekt i bildredigeringsprogram, men i de flesta fall blir det optiska riktigt fel och kräver då egentligen väldigt mycket behandling för att få till rätt.

Shift innebär att man kan justera objektivet sid- och höjdled så att man får bilder utan störtande linjer (keystone på engelska). Man kan också rätt så lätt få till samma effekt i bildredigeringsprogram, men så försämrar man en aning av bildkvalitén.

Vad jag främst kommer använda tilt-shiftet till är till mina multiexponering. Inom kort får jag också låna en D800E som har en monster-sensor jämfört med min D700. Ska bli spännande att se första stora trycket av denna kombination!

Här är en del testbilder från helgen som jag tog för att bekanta mig med tilt och shift: